Italian Baroque Era Painter, 1616-ca.1686 was an Italian painter of the Baroque period, active mainly in Florence, known for highly finished religious pictures, often repeated in many versions. He was born in Florence, on his mother's side the grandson of a painter. Although he was precocious and apprenticed at a young age to Jacopo Vignali, Dolci was not prolific. "He would take weeks over a single foot", according to his biographer Baldinucci. His painstaking technique made him unsuited for large-scale fresco painting. He painted chiefly sacred subjects, and his works are generally small in scale, although he made a few life-size pictures. He often repeated the same composition in several versions, and his daughter, Agnese Dolci, also made excellent copies of his works. Dolci was known for his piety. It is said that every year during Passion Week he painted a half-figure of the Saviour wearing the Crown of Thorns. In 1682, when he saw Giordano, nicknamed "fa presto" (quick worker), paint more in five hours than he could have completed in months,   Related Paintings of Carlo Dolci :. | Portrait of Stefano Della Bella | St.Andrew before the Cross | Mater dolorosa | Carlo dolci | Ritratto di Stefano Della Bella |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Julius Hubner
1806 Oels-1882 Loschwitz ,was a German historical painter of the Dusseldorf school. He was also known as a poet and the father of Emil Hubner, a distinguished classical scholar. Hubner was born at Oels in Silesia, studied at the Academy School in Berlin and under Schadow there and in Dusseldorf. He first attracted attention by his picture of "Ruth and Boaz" (1825). He traveled in Italy and resided for the most part at Dusseldorf until 1839. In that year he settled at Dresden, becoming a professor in the Academy of Arts in 1841 and director of the Gallery of Paintings in 1871. He obtained the great gold medal at Brussels in 1851. He died in Loschwitz.
Paul Ranson
French Nabi Painter, 1864-1909 French painter and designer. The son of a successful local politician, Ranson was encouraged from the outset in his artistic ambitions. He studied at the Ecoles des Arts D?coratifs in Limoges and Paris but transferred in 1886 to the Acad?mie Julian. There he met Paul S?rusier and in 1888 became one of the original members of the group known as the NABIS. From 1890 onwards, Ranson and his wife France hosted Saturday afternoon meetings of the Nabis in their apartment in the Boulevard du Montparnasse, jokingly referred to as 'Le Temple'. Ranson acted as linchpin for the sometimes dispersed group. Noted for his enthusiasm and wit and for his keen interests in philosophy, theosophy and theatre, he brought an element of esoteric ritual to their activities. For example he introduced the secret Nabi language and the nicknames used familiarly within the group.